top of page
Skribentens bildPatrik Thuring

Raka vägen till Madrid

Alla vägar leder till Rom, förutom den rakaste, den leder till Madrid. Dom flesta tror jag inte har varit i mittenområdena i Spanien bortsett från Madrid förstås, och det finns en anledning. Det händer inte supermycket här.


Nu har jag inte varit på någon savann i Afrika men att köra från Barcelona till Madrid utan motorvägar skulle jag misstänka är som att köra där, minus alla coola, vilda djur. Det är i princip ett kargt, torrt och ödsligt landskap där vägarna är raka som landningsbanor. Resan från Vilanova till Madrid tog 3 dagar och pga ovanstående kommer jag sammanfatta dem i ett inlägg här.


Som Nathalie skrev om i förra inlägget, var vi en ruta minus som nu var täckt med silvertejp. Klart då att dagen efter vi skulle köra mitt Madrid skulle det blåsa typ 13 m/s i medel och att vägarna var på 1000 meter ovanför havet i snitt. Det fladdrade bra i tejpen och vi hade beredskapsläge, men familjens Thurings tejpningsdesgin höll måttet.



Första natten spenderades i Calaceite, som många andra byar i trakten, vackra och nästan öde.


Dag två highlighten får vi tacka Atlas of the obscure för, då den tipsade om en riktigt cool fästning, Castillo de Zafra. För dom som är nördiga inom Game of Thrones kanske kan vad den heter i serien och vilken säsong man ser den i. Att se den i verkligheten var fantastiskt, ett helt galet bygge då de som byggt den har gjort det på en stor fast smal sten. Aldrig sett något så intressant fästning, det enda trista var att den enda dörren in vårt igenbommad och det var lite väl farligt att inte den på något annat sätt, speciellt med Samuel i bärsele.



Natten blev utanför byn Corduente, på en parkering vid ett naturreservat. Mitt under matlagningen fick vi plötsligt syn på en hund precis utanför vår sidodörr. Vi kunde direkt se att hunden verkade undernärd och ägaren syntes inte till. Så under resterande kvällen langade vi ut både en del av Ralfs mat och vår egen, samtidigt som vi försökte hålla Ralf ovetandes om både hunden och hans minskade proviant. Vi var verkligen sugna på att ta in hunden för natten också då det var bara 10 grader ute, men det hade inte fungerat med Ralf.


Vid den första morgonblicken ut från Buster var den stackars hunden kvar där, som vi döpte till Lufsen. Lufsen var så kuvad och rädd så det var svårt för oss att komma nära den, men Nathalie lyckades tillslut och kunde ringa det telefonnummer som stod på dess halsband. Ägaren lät inte alls lättnad eller glad, utan sa med ro att han skulle hämta hunden inom några timmar. Vi blev misstänksamma och berättade hela upplevelsen för en parkvakt. Svaret var att det är vanligt att hundar springer bort vid jakt och att någon hittar hundarna efter en viss tid, och då ringer så att ägaren kan hämta den. En annan kultur kan man säga till Sverige.




23 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page