Idag var dagen då jag fick återse min kära vän Hanna efter många år. På en parkering vid Corcubións blåsiga hamn hoppade vi båda ur våra bilar och möttes i en lång känslofylld kram som fick alla åren som gått att försvinna i samma ögonblick. Så härligt att se henne igen.
Men innan jag berättar mer om återträffen så ska jag även berätta om vägen upp till Corcubión. För innan vi kom dit så hade Hanna rekommenderat att vi skulle köra kustvägen från Noia upp till Corcubión, vilket vi gjorde och wow vilken underbar väg det var. Gröna omgivningar möttes av kritvita sandstränder, pittoreska byar och ett turkost hav. Förmiddagen bjöd på riktigt varmt väder, runt 27 grader i solen, så det dröjde inte länge förrän vi kände ett starkt behov av att ta oss till stranden och havet. Vi stannade till vid en stor strand med stora sanddyner där vi hade i princip hela stranden för oss själva. Där lagade vi till en lunch innan vi gick ner och skulle sätta upp vårt soltält nere på stranden. Samuel fick testa att äta själv vilket resulterade i full matfest á la spaghetti bolognese. Väl nere på stranden gick det inte helt som planerat då Samuel var trött och hade svårt att komma till ro, så det hela slutade med att fick fick bära upp en missnöjd Samuel och alla våra saker som vi släpat med oss till bilen igen för att lägga honom i sängen istället. Där var han nöjd och somnade gott. Lugnet efter stormen.
Lugnet firades med surf i solen för Patriks del och en mysig siesta bredvid Samuel och för min del.
Tillbaka till återträffen. Efter ett kärt återseende hoppade Hanna in i sin van och vi tog följe upp till hennes hus. Huset var ett gammalt stenhus som låg uppe på en skogshöjd strax ovanför Corcubión med direkt utsikt över havet. Nedanför fanns odlingar som tillhörde huset så där kunde man plocka apelsiner och citroner. Snacka om vardagslyx. På kvällen blev vi bjudna på en riktig festmåltid som bestod av massvis med goda tapas och lokal dryck. Detta var utan tvekan den bästa tapas vi har ätit under hela vår resa. Hemma hos Hanna fick vi även träffa hennes sambo Fran och hennes två hundar, Shira och Hatchi. Vilket härligt gäng! Fran är spanjor och pratar inte så mycket engelska, och Patrik pratar inte så mycket spanska, så under middagen gick samtalen mellan spanglish till swenglish och från svenska till spanska. Men det är otroligt vad mycket man kan förstå genom kroppsspråk och några få ord. Det blev en kväll med många skratt, delade historier och varma kramar.
Comentários