Vi vaknade upp bakom centralstationen i Leipzig, inte från en festnatt, utan utifrån valet av campingplats. En stor asfaltsparkering med en trevlig campingvärd, med bara ett stenkast till centrala delarna av staden.
Med vår nya strategi, att inte köra så mycket när Samuel är pigg och sparlig, vilket han är mycket mitt på dagarna, stannade vi i ett grönområde utanför Leipzig innan vi skulle låta "Buster", som vår camper heter, sträcka ut bena igen söderut.
Vi ställde oss så solen sken in mot bakdörrarna och så kröp vi alla ner i sängen, där jag och Nathalie turades om att underhålla Samuel samtidigt som Ralf höll utkik efter potentiella faror, dvs andra hundar. Ganska kul att se så många headturns från folk som passerade.
Snabbt efter första gäspning från Samuel började vi rulla och ganska snart var vi ute på de öppna vägarna. Dagen var sen eftermiddag och den soliga dagen började övergå till alla färgnyanser av rött och lila. Då jag gillar att sitta bakom ratten brukar jag hamna där, och just då förstod jag lite grejen med "den öppna vägen" känslan. Med få bilar på vägen, himmeln och de vidsträckta vyerna, kändes det som hur det skulle kunna vara att flyga. Jag antar att jag kände en frihetskänsla av att se att vi rörde oss hela tiden mot horisonten, glidandes fram på de exeptionellt fina tyska vägarna. Kanske lite som en fågel har det, vad vet jag.
Nästa campervan lärdom kom under kvällen, då vi hade identifierat en camping som låg i en liten by och som var väldigt billig. När Google Maps indikerade att vi anlänt såg vi inget som kunde likna en campingplats. Jag vet inte om det var här eller en lite tid innan som Samuel hade vaknat och började visa sitt missnöje. Efter att vi stressletat i 15 min hittade vi tillslut campingen. Det var beckmörkt när vi öppnade grinden till den stora gräsmattan som låg bakom några villor ute på vischan och vi såg snabbt att vi var helt ensamma här. Med helljusen på kunde vi upptäcka var strömuttaget var för att plugga in bilen men när vi hade pluggat in kom ingen ström. Med Samuel skrikandes i bilen fick vi snabbt bege oss därifrån och snabbleta upp en ny camping. Lärdomen var att reda ut om camping drivs av en privatperson eller företag, och om det är privatperson eller man anländer sent, att boka plats i förväg.
Tur både jag och Nathalie är härdade i skräckfilmsgenren, för hela situationen på den första campingen var som taget ur ren skräckfilm.
Opmerkingen